Svenska Dagbladet, 2006-07-14.

Publicerat 14 juli 2006 05:30
 

En skamfläck i den danska historien

 

Kommentar | Tyska flyktingbarn

Kirsten Lylloff heter hon och hon är en dansk läkare som vid mogna år börjat studera historia och skrivit en avhandling som väckt en viss uppståndelse. Avhandlingen föreligger nu i bokform - den heter "Barn eller fjende? Uledsagede tyske flygtningebørn i Danmark 1945-1949" (DPU - Danmarks pedagogiske universitet) och handlar alltså om barn som vid andra världskrigets slut kom till Danmark utan någon förälder eller annan vuxen som hade ansvaret för dem.

Vid det tyska sammanbrottet 1945 var det närmare en kvarts miljon tyskar, mest kvinnor och barn, som på sin panikartade flykt undan den framrullande sovjetarmén sökte sig över Östersjön till Danmark. De hade redan länge levt i stort elände med svår svält och ständiga bombardemang men när de kom till Danmark trodde de att det svåra skulle vara slut. Vad de inte hade räknat med var danskarnas hat. Det upprättades ett tusental läger runt om i landet och här var förhållandena förfärliga: det var trångt, det var ont om mat och kläder, hygienen var eländig. Och mest chockerande av allt: danska läkarsällskapet lät förstå att deras medlemmar inte behövde befatta sig med tyska flyktingar. Inte heller danska Röda Korset ingrep. Innan utgången av 1945 dog en tredjedel av alla flyktingbarn under fem år - sammanlagt 7 000. Bland spädbarn var dödligheten 80 procent. De flesta dog av tillstånd som det hade varit fullt möjligt att behandla: vätskebrist, undernäring, enkla infektionssjukdomar.

De bortåt tiotusen oledsagade flyktingbarnen placerades också de bakom taggtråd i särskilda barnläger. De berövades alla sina personliga ägodelar och de var förbjudna att ha någon som helst kontakt med danskar. Ansvaret låg enligt Lylloff i första hand hos flyktingadministrationens chef, Johannes Kjaerboel, en nitisk tjänsteman som ansåg att danskarna inte skulle behöva befatta sig med de tyska flyktingarna, ja, helst inte ens veta om dem och att flyktingarna under alla omständigheter skulle ha det sämre än danskarna.

Pojkarna fick mycket stryk och misshandlades också på annat vis: de kunde till exempel låsas in i mörka celler med upp till tio centimeter vatten på golvet. De tyska myndigheterna fick ganska snart klart för sig att tyska flyktingar for mera illa i Danmark än i andra länder och arbetade för att snabbt få dem hem men från dansk sida gjordes ingenting för att leta rätt på barnens familjer utan när de skickades tillbaka till Tyskland dumpades de helt enkelt på barnhem. Åtskilliga barn vars föräldrar befann sig i väst dumpades i öst och tvärtom.

Drivkraften för Kirsten Lylloffs forskning har varit moralisk indignation och naturligtvis har avhandlingen fått kritik. Man har påmint om att de tyska barnen var i dåligt skick när de kom och att många antagligen skulle ha dött under alla omständigheter. Man har gjort gällande att förhållandena i Danmark var kaotiska 1945, att man inte alltid visste vilka myndigheter som hade ansvaret för vad och att också danskarna led. Man har påpekat att det också fanns orter där tyskarna fick ett bättre bemötande.

Men ingen har på allvar kunnat bestrida att Lylloff avslöjat en skamfläck i nyare dansk historia. En annan västeuropeisk skamfläck från samma tid har nyligen avslöjats av den amerikanske sociologen Steven Lukes - professor vid New York University - i en artikel som publicerats i bland andra danska Weekend-Avisen: han hävdar att britterna i sina förhörsläger efter kriget i all hemlighet ska ha använt sig av tortyr. Det ska finnas ett förskräckande bevismaterial i form av bilder av utsvultna, illa slagna människor.
Om man kan tortera besegrade som så uppenbart befinner sig i underläge kan man kanske också betrakta barn som fiender? I båda fallen är det framför allt hatet som skrämmer.

Merete Mazzarella är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.

 

MERETE MAZZARELLA